Det finns förstås mycket att säga om Hollywoods extrema smalideal. Men jag fattar verkligen att stjärnorna blir besatta av sitt utseende. Som Alec Baldwin uttryckte det i en intervju: i dag är "talangfull" och "vältränad" samma sak. Att vara superskinny ger inte bara roller - det är också nödvändigt för att kunna krönas till "stilikon", vilket ger hyllningar i modebloggar och dollarstinna reklamkontrakt. Jag fattar varför stjärnorna - med hjälp av dietister, kockar, kirurger och tränare - ägnar sig åt sina kroppar på ett maniskt sätt. Varför de både skapar och är slavar under ett ideal som ingen normal människa kan leva upp till.   
Det jag däremot inte fattar är varför de ljuger om det. Det låter likadant i intervju efter intervju: "Jag tränar ingenting, jag har bara tur med mina gener. Jag älskar pizza och hamburgare, det är det enda jag äter." Att erkänna minsta uppoffring för utseendet - förutom möjligen att dricka mycket vatten och sova åtta timmar per natt - är tydligen otänkbart. Det blir extra konstigt med de stjärnor som påstår att allt handlar om "gener" när hela världen redan sett dem vid genombrottet, betydligt rundare i ansiktet. Varför ljuger de? Och vad vill de egentligen få sagt? Att de är übermänniskor, men absolut inte anstränger sig för att vara det? Det blir liksom en dubbel lögn. Som sänder dubbelt ohälsosamma signaler.

Mats Strandberg,
33, är författare.
Följ Mats Strandberg på Twitter: @matsstrandberg_