När Malene Larssens dotter Mika blev mobbad i skolan startade en mångårig kamp för ett bättre liv. Inte bara för Mika, utan för alla barn med osynliga funktionshinder.
När Mika började skolan nära hemmet i Västra Frölunda, förstärktes Malene Larssens känsla att hennes dotter inte riktigt var som de andra barnen. Mikas motorik utvecklades långsamt, hon hade svårt att koncentrera sig och svårt att få och behålla vänner.
Det var lätt att tolka det som att hon var lite sen i utvecklingen. Och ju mer Malene oroade sig och engagerade sig, desto mer verkade lärarna och de andra föräldrarna tycka att om hon bara "daltade" lite mindre med dottern skulle nog allt ordna sig.
Varje morgon då jag lämnar henne på skolan är det samma sak. Inget av barnen i klassen hälsar på henne, om inte jag säger hej. Själv vågar hon inte. Hon är som en tapet på väggen, de ser henne inte.
Det ordnade sig inte. Tvärtom. Det blev bara värre. På lektionerna satt Mika tyst i ett hörn. Kunde inte koncentrera sig, inte förstå vad undervisningen handlade om. Många av hennes skrivböcker från de första skolåren är helt tomma.
- Jag är lärare i botten så jag vet att det kan vara svårt att se alla barnen. De hyperaktiva är resurskrävande, de vetgiriga måste få lite extra, och så måste man hålla i gång alla de "vanliga". Så när lektionen är slut har man inte hunnit se de barn som sitter i ett hörn och inte gör något väsen av sig, säger Malene.
Mikas samspel med de andra barnen fungerade också allt sämre. I trean började utanförskapet övergå i mobbning, ledd av den flicka som tidigare varit Mikas enda vän.
Mobbningen skulle komma att fortsätta i ett och ett halvt års tid. Varje dag hände något nytt. Mika jagades från skogen när klassen varit där och idrottat. Dörrar stängdes mitt framför näsan på henne. När hon skulle äta lunch sa de andra tjejerna att det var fullt vid bordet, fast det inte var det.
Malene kämpade varje dag för att försöka skapa ett drägligt liv för dottern. Hon ringde, mejlade, besökte skolan, tog initiativ till föräldramöten, sökte hjälp hos psykologer, sjukgymnaster och specialpedagoger.
Plus att hon slet på hemmaplan för att få Mika att klara av de dagliga rutinerna. Det var en enorm uppförsbacke bara att få dottern att kamma sig och klä på sig. För att inte tala om att komma i väg till skolan.
Uppförsbacken tycktes inte ta slut. Malene upplevde att lärarna och de andra föräldrarna sköt tillbaka problemen på henne, att hon sågs som "den jobbiga morsan". För inte hade väl deras snälla - och "normala"- barn gjort något dumt, egentligen.
- Vi var de konstiga. Det kändes lite som i Bjästafallet, där prästen och hela samhället slöt upp bakom en 16-årig pojke som dömts för att ha våldtagit en 14-årig flicka. Vi blev utsatta för något liknande, säger Malene.
Några av barnen i klassen kallar henne för cp-barn, bög, idiot, smutsgris och så vidare ... En dag berättar Mika att några killar i klassen har visat henne en liten plastkossa som när man trycker på dess mage "bajsar ut" slem ur baken som sedan försvinner in igen när man slutar trycka. - Killarna säger att jag är äckligare än kossan, säger hon.
Själv mådde Malene allt sämre. Hon fick magkatarr, yrselanfall och panikångest. Tröttheten höll på att bli övermäktig och hon var rädd att hon snart inte skulle orka upp ur sängen.
Det som höll henne uppe var träningen. Malene leder Aerobics 2 på Friskis&Svettis Göteborg ett par gånger i veckan. Just under timmarna på träningsgolvet kunde hon tänka på något annat än dotterns svårigheter, känna glädje och få ett tillskott av energi.
- Träningen är anledningen till att jag inte blev galen. Tack och lov att jag var uppsatt som ledare för passen, hade jag "bara" varit motionär hade jag aldrig orkat ta mig dit, säger hon.
Vändpunkten kom i slutet av fjärde klass. Då kom det en ny rektor till Mikas skola. Rektorn startade samarbetsprojekt, såg till att den ledande mobbaren blev punktmarkerad och anställde en specialpedagog, som gav Mika stödlektioner och såg till att hon kunde börja följa med i undervisningen. Mobbningen dog inte ut på en gång, men undan för undan klingade den av.
Nästa vändpunkt kom några månader senare. Efter en noggrann utredning på barnneurologiska kliniken i Göteborg fick Mika diagnosen ADD. Det kan beskrivas som ADHD utan hyperaktivitet. Det är ett funktionshinder som gör att Mika har svårt med koncentrationen och arbetsminnet. Hon saknar också en inre motor, som gör det svårt för henne att vara aktiv.
Ofta dröjer det länge innan samhället upptäcker barn med ADD. Barn med andra neuropsykiatriska funktionshinder, NPF, som autism, Aspergers syndrom eller ADHD, har tydligare symtom och hittas därför ofta tidigare.
- Det finns så lite kunskap om barn med ADD. De sitter längst bak i ett hörn, ser snälla ut och håller tyst. Många tolkar det som att de är lite korkade, säger Malene.
När ADD-barnen kommer upp på högstadiet blir problemen ofta allvarligare, konstaterar hon:
- Det är inte ovanligt att de får depressioner och ätstörningar, börjar skära sig och hamnar inom psykiatrin. Och ingen förstår varför, de har ju alltid varit så "snälla". Men om de bara får rätt diagnos och hjälp i tid kan problemen förebyggas.
I dag viger Malene sitt liv åt att sprida kunskap om barn med neuropsykiatriska funktionshinder, NPF. Hon håller föreläsningar för bland annat lärare om hur man kan stötta barnen. Hon har skrivit två böcker i ämnet och har en blogg på temat Alla har lättheter. Hon arbetar också med rådgivning till andra föräldrar som har barn med NPF.
En bra dag fixar Mika det mesta själv numera. Då går hon upp utan tjat, fixar frukost själv, tycker att det är okej att borsta håret och tänderna och kommer i väg i tid till skolan. Numera dyker de morgnarna upp hos oss oftare och oftare. Förr existerade de aldrig.
Mika är i dag 16 år och har börjat i nian i Nya Påvelundsskolan i Västra Frölunda. Hon går i en vanlig klass, men hälften av lektionerna får hon och andra ungdomar med NPF enskild undervisning av en specialpedagog.
- Visst, hon får kämpa varje dag, men jag tror att hon har det så bra som ett barn med ADD kan ha det på högstadiet. En psykolog som utrett henne anser att hon har en ovanligt hög självkänsla. Många med ADD tror att de är en belastning för samhället, men Mika tycker att hon har något att ge.
En av Mikas stora passioner är hästar. Hon drömmer om att bli ridande polis. Och så vill hon starta en ridskola för barn med funktionshinder. Hon ska själv träna upp hästarna så att de blir extra snälla.
- I fjärde klass började hon rida i en liten grupp. Då hade hon svårt att hänga med, nu är hon bäst i gruppen. Så vad vet jag, det kanske blir av, det där med ridskolan.
Malene har lett enkel gymnastik för barn med motoriska problem, vilket Mika klarade bra. För ett tag sedan testade hon även ett basjympapass på Friskis&Svettis.
- Hon kämpade i en halvtimme men sa sedan "Nää!" och gick ut. Hon blir nog aldrig aerobicsledare som jag. Hon har svårt för koordination, vilket jag har lätt för. Hon har å andra sidan lätt för att hantera hästar - jag är livrädd för hästar.
Barnen går upp på bommen, balanserar, en efter en. Allvarliga, stolta, vackra. Mika går sist ut på bommen. Hon går till mitten, stannar. Hon sträcker stolt på halsen, på ryggen. Hon lyfter ena benet högt upp mot magen. Står stilla, balanserar. Det är magiska sekunder. Så vacker hon är. Ögonblicket är över. Hon går vidare på bommen. Hoppar ner, sträcker på sig, tar emot publikens jubel. Hon är stolt. Hon är lyckad. Hon kan.
Text: Mattias Wising Bonde
Foto: Niklas Maupoix