Från långärmad tröja till ledarlinne.
Nu klarar Sofia Rapp Johansson att visa ärren på armarna.
I boken Silverfisken beskriver hon övergreppen som började redan under
spjälsängstiden och som ledde till att hon skar sig och började ta droger.
–Jag knarkade redan när jag låg i mammas mage.
Jag har en luva över ögonen
för att slippa se
säjer pappa
det gör nog lite mindre ont då
lilla gumman säjer han
och smeker mig över kinden
Den gula vaselinburken står på golvet intill
jag säger att jag inte vill
och då drämmer han till
Mardröm eller verklighet? För Sofia Rapp Johansson var det vardag. I boken Silverfisken beskriver hon i detalj hur hon utsattes för övergrepp och misshandel under barndomen. Det är inga svepande omskrivningar, utan rakt på sak, hårt och besinningslöst. Tröstlöst. ”Silverfisken är en av de allra obehagligaste böcker som någonsin getts ut i landet”, skriver tidningen Metro.
Friskispressen träffar Sofia på tågstationen i Hudiksvall, och hon sätter sig bakom ratten på väg till F&S där hon numera är jympaledare.
–Märks det att jag precis har tagit körkort? frågar hon och påpekar att hon kör ryckigt.
Eftersom jag precis har läst hennes bok är jag mållös. Jag försöker förstå att det är samma tjej jag sitter bredvid som systematiskt blev slagen, våldtagen och neddrogad i sitt eget hem. På fosterhemmen fortsatte övergreppen och Sofia började missbruka alkohol och droger.
Bara några minuter från järnvägsstationen svänger vi av vid ett industriområde där den rödvita loggan lyses upp av höstsolen. Sofia känner sig som hemma, småpratar med kvinnan i receptionen och sätter på kaffebryggaren. Hon har köpt med sig en påse bullar och kaffemjölk.
Även om hon har gjort ett flertal intervjuer vid det här laget är hon fortfarande ganska blyg och ser ut att vilja gömma sig i den stora svarta polokragen. Jag vill tycka synd om henne, men får inte.
–Ge pengar till BRIS eller nåt i stället. Det är inte synd om mig längre. När boken precis hade kommit ut och jag gick ut med soporna, kom grannarna och grinade för att de hade läst. Sedan började de ganska snabbt prata om sig själva och sina problem. Jag blev typ samhällets terapeut, men det har lagt sig nu.
Tanken med boken från början var inte att den skulle ges ut. Sofia skrev på personaldatorn på behandlingshemmet Nianfors.
–Jag ville bara få det ur mig. En annan tjej där, som drömde om att bli författare, tyckte att jag skulle skicka in. Jag visste knappt vad ett förlag var, men tog reda på det, skickade in och fick ja.
Trots det känsliga ämnet var det inte aktuellt med en pseudonym.
–Jag har aldrig ångrat att jag har med mitt namn. Det här står jag för.
Silverfisken beskriver hon som ett skal,
något som skyddat henne.
–Det var muren mellan mig och världen. Silverfisken är också lätt att rimma på, rytmen i texten är viktig för mig. Men jag vet inte riktigt vad jag skriver och hur, det bara kommer.
Inga, som kanske misstänkte hur Sofia hade det som barn, har hört av sig efter utgivningen.
–Nej, det har varit total tystnad. De måste skämmas, för någon måste ju ha sett.
I bokens förord tackar hon personer på
Nianfors.
–Jag hade supit ihjäl mig om jag inte hamnat där.
I dag är hon nykter sedan fyra år tillbaka och skulle inte ens kunna dricka en lättöl. Då tror hjärnan att hon är i gång igen.
Jag skrek om mamma på nätterna
jag skrek om pardon och förlåtelse
om död och samförstånd
med mitt Snobbennattlinne med min rosa
clown
bad jag skrikande helt hysteriskt ibland
utan kontroll och nästan på gränsen till
vanvett
MAMMA!
skrek jag
Varför skyddar du inte mej
rädda mej kom och hämta mej
Hur läskigt hennes liv än var, ville hon inte dö.
–Jag ville ta hand om mamma och hålla koll på mina syskon. Jag försökte sköta mig perfekt hemma. Jag levde med tics, tvångstankar, ritualer och med min låtsaskompis Ingen.
Hon såg sin missbrukande mamma som sitt eget barn.
–När hon somnade på fyllan gick jag och la henne på sidan ifall hon skulle spy, förklarar hon.
Mamman åkte fram och tillbaka till psyket och hon slutade aldrig dricka.
–Hon var rädd för sina känslor, men när hon rökte hasch var hon en bra mamma. När hon dog för åtta år sen var jag jätteledsen och skulle ge hela mitt liv för en enda dag till med henne. Men på sätt och vis är det skönt att hon är död, för nu vet jag var jag har henne.
Sofia berättar i boken om det lilla barnet på bara några år som gick in på toaletten och lekte med en kniv när hon fick en stund för sig själv.
–Jag skar mig av ilska. Det var något heligt och magiskt, en slags bestraffning och ibland kunde det bli alldeles för djupt. Jag var fascinerad av blod.
Hon skar sig inte bara på armarna, utan även på benen och brösten.
–Jag kickade på att se läkarnas skräck när de försökte förklara att jag kanske skulle dö nästa gång. För mig handlade det inte om ett rop på hjälp som det kanske gör för andra.
Sofia har aldrig anmält sin pappa.
–Nu känns det onödigt, det har redan hänt. Han är ändå min pappa. Det är svårt att sätta dit någon, de måste nästan tas på bar gärning. Jag älskar min pappa samtidigt som jag hatar honom. Ena dagen säger han att han kan bli mördad på grund av boken, andra dagen att det är tack vare honom jag kunde skriva den, förklarar hon och tar en klunk av kaffet.
När Sofia var sju år blev hon och hennes tre yngre syskon hämtade. Socialen hade bestämt att de inte längre kunde bo hemma och föräldrarna hade inget att säga till om.
–Mamma fick inte ens hälsa på, hon visste inte vart vi tog vägen.
När Sofia var mellan sju och nio år bodde hon på elva olika ställen. Hennes nya bok Tills skulderbladen blivit vingar, en
roman som kommer ut i vår, handlar om den här perioden i hennes liv.
–Längtan efter mamma, rädslan för vad som ska hända, tiden i fosterhem. Från fosterhem till barnhem. Sofia minns när hon och hennes tre syskon skulle få flytta till ett familjehem.
–De kom till gården med två bilar och jag undrade
varför det inte bara var en.
Sedan delade de på oss, och jag och lillebror satt och vinkade till systrarna i andra bilen. Plötsligt svängde de. Jag bara skrek. Då var jag åtta år.
Efter flera omflyttningar delade de även på Sofia och lillebrorsan. Sofia skulle till ett nytt fosterhem i Mellansverige som hon inte till något pris fick flytta ifrån.
–Här hamnade skrapet, fosterbarnen som ingen annan ville ha. Övergreppen fortsatte och jag började missbruka.
När hon var 17 år fick hon flytta därifrån, då hon inte längre stod under tvångsplacering.
–Efter ett halvår hamnade jag på psyket.
Allt kom ikapp mig. Jag mådde dåligt och låg inne hela sommaren. Det gick inte att påbörja någon behandling, jag var för sjuk. När jag väl flyttade till behandlingshem fick jag gratis medicin och det passade mitt missbruk perfekt. Jag blev utkickad, söp och knarkade och blev häktad för fylla två gånger.
Hennes syster tipsade om Nianfors och Sofia tänkte att hon skulle härja vidare där. I början var hon nojig och misstänksam och tyckte inte om någon.
Hon vägrade att prata.
Efter ett tag som nykter började Sofia inse att det var ganska bra. Abstinensen började lägga sig, men hon led av kramper, stickningar och hörselhallucinationer.
–Jag kunde inte gå upprätt. Läkaren sa att levern var som en 70-årings. Det första jag tänkte var att jag skulle sluta äta ketchup, berättar hon och ler lite försiktigt åt sin egen blåögdhet.
Efter ett år hade kroppen börjat bli som vanligt.
–Nianfors låg väldigt bra till, mitt ute i skogen. Skulle man försöka dra därifrån, hann man ångra sig på vägen. Jag hittade en halv öl ute i skogen och velade innan jag bestämde mig för att hälla ut den. Det var stort för mig.
Första mötet med Friskis&Svettis var i Falun 2003. Då var Sofia full och vände redan i dörren. Ett år senare var hon tillbaka på F&S, den här gången på Pulsfabriken i Hudiksvall. Sofias kontaktperson på Nianfors är jympaledare, så hon tog med tjejerna på jympa två gånger i veckan.
–Jag tyckte att det var störtnördigt, usch. En jävla sekt där alla hoppar runt en ledare i mitten. Hur kan regeringen tillåta det här? Ska jag dansa, vill jag ha ecstasy i mig.
Sofia skämdes över sina ärr på armarna och jympade med dubbla toppar, linnen och långärmad tröja. Duschade gjorde hon hemma.
–Jag var nynykter, hade ångest och var rädd. Det fanns tyvärr inga pelare att gömma sig bakom, så jag tog rygg på någon tjock. Jag hade inte tränat någon muskel förutom drickmuskeln, säger hon och lyfter handen mot munnen för att demonstrera.
Men när passet väl kom i gång, glömde hon att hon var blyg. Allt annat fick pausa.
Efter några veckor tyckte Sofia att det var ganska kul att hoppa runt på jympan.
–Jag är rätt mesig i min musiksmak, så det passade bra. Jag har alltid tyckt om att röra på mig, och jag började så smått se fram emot två pass i veckan.
Men det fanns inte i tankarna att hon skulle bli ledare.
–Jag kunde inte ens sitta inför dem på Nianfors och säga mitt namn. Jag var väldigt blyg.
Behandlingen pågick, men Sofia gjorde framsteg och fick flytta till en lägenhet i Iggesund.
–Jag tjuvåkte till Pulsfabriken och jympade varje dag, ibland två gånger om dagen.
Flera motionärer tyckte att Sofia hade utstrålning, och verksamhetschefen och ord-föranden Ingela Högerås uppmanade henne att gå på ledaruttagningen.
–Det kändes som en rättegång. Jag stod i salen med tre från F&S och fick jympa. Takttestet klarade jag inte alls. Sen kom de ut och sa att jag var välkommen att gå utbildningen i Stockholm.
Veckan med andra blivande jympaledare var en prövning.
–Det stod i brevet att jag skulle komma vältränad, så jag gymmade utav bara helvete. Jag var så nervös när jag skulle presentera mig inför gruppen. Jag var egentligen nervös hela veckan.
Från en tjej med långärmad tröja, gömd någonstans i bakre skiktet, till att vara ledaren som står i rampljuset. Sofia beskriver sitt första egna pass som en panisk lycka.
–När jag skulle presentera mig fick jag nästan hålla i mig för att inte sticka, men efter första låten släppte det. Det var som om jag flög omkring, som att vara hög. Efteråt visste jag inte riktigt vad jag gjort.
–Kroppen reagerade som om jag tagit en drog. Jag var bakfull dagen efter. Jag frågade Ingela om jag kommer att vara det varje fredag, och hon svarade att det här är livets ecstasy.
Vägen till jympaledare har hon skrivit en bok om som hon nyligen har skickat in till förlaget. När hon får frågan om hon tycker att hon är stark, låter hon nästan lite irriterad.
–Jag tror inte att jag är starkare än någon annan. Alla har sitt i bagaget, det går inte att jämföra själslig smärta. Jag är inte starkare, men kanske har mer erfarenhet, säger hon och sliter i polokragen.
Att älska sig själv och andra, även om man har haft en hemsk barndom med övergrepp, tror hon absolut är möjligt.
–Någon slags grundkärlek har jag till mig själv och jag älskar även andra. Framför allt Algot Teo Rapp. Jag lever för honom.
Teo är en blandrashundvalp som håller på att bli vuxen. Han sitter bak i bilen på park-eringen och väntar snällt på matte.
Den senaste tiden har hon förverkligat tre mål som hon hade satt upp: ge ut boken, bli jympaledare och ta körkort.
–Jag önskar mig ingenting, utan är nöjd med det som är. Barnlängtan gick över när jag skaffade hund. En grej är att jag vill vara med i Melodifestivalen, säger hon och berättar att hon skickat in en låt som hon gjort.
Sammanlagt 3 440 inskickade bidrag till Sveriges Television ska bli 32, men ingenting är omöjligt för Sofia Rapp Johansson. Inte ens att överleva en smärtsam barndom.
–Jag kommer aldrig bli som alla andra. Såren kan läka, men det blir ett ärr.
Text och foto: Sofie Sarenbrant
Kommentera artikeln
,
,
,
,
,
,
,
,
,