Varje gång jag nämner att jag stiger upp klockan 05.35 varenda vardagsmorgon för att ta mig till en träningslokal brukar jag ge folk dåligt samvete. Gud, vad du är duktig! utbrister de och tillägger att de borde träna oftare.
Jag fungerar som nykteristen på en fest - den där störiga personen som dricker Ramlösa och får de salongsberusade att känna sig som alkoholister.
Men jag vill inte vara en partypooper. Så jag brukar vara angelägen om att påpeka mina sämre levnadsvanor, exempelvis att jag sitter still hela dagarna, att jag röker, dricker kaffe (och ganska ofta vin), stressar upp mig för småsaker och är allmänt rastlös och orolig. Frågar ni mina barn skulle de sammanfatta det hela med att jag är neurotisk, rätt och slätt.
Ja, jag är så neurotisk att jag tränar för att sköta mitt dåliga samvete över allt annat som borde göras bättre. Det är nämligen när jag står där och lyfter vikter eller trampar spinningcykel som jag får ordning på mina övriga måsten.
I början av passet är jag alltid arg - arg över vad någon sagt eller gjort, arg över mina tillkortakommanden, arg för att jag inte får tiden att räcka till. Ilskan ger musklerna bränsle.
Men efter ett tag har flåset förbränt ilskan och då har redan halva passet gått. Mina vardagsbekymmer som
nyss bara varit en glödande massa av arga tankar börjar anta konturer och snart kan jag se vad de består
i och vad som kan göras åt dem.
Detta är vad träningen åstadkommer: problemlösning.
Jag är alltså inte duktig som tränar. Träningen gör mig
duktigare på att leva.
Unni Drougge,
författare, debattör
och flitig motionär.
unnidrougge.com