År efter år har min joggningssäsong avslutats när termometern visat på minusgrader.
I vintras bestämde jag mig för att avskaffa konceptet joggningssäsong.
I februari, när vintern slog till på allvar, investerade jag i lyxiga träningskläder som klarade av ett antal minusgrader. De funkade utmärkt. Den enda gång jag sprang.
För sedan blev jag sjuk. Och sjuk igen. Förkylningar av alla de slag, varvade med vinterkräksjuka. Under tre månader kunde jag inte träna.
Och som jag under denna tid har ojat mig för min omgivning: Jag kan fortfarande inte träna. Jag som behöver träna för att må bra. Stackars, STACKARS mig, ynk, ynk.
Så, i förra veckan, skedde ett möte som täppte igen min trut på ett förtjänstfullt sätt.
Jag besökte en morbror som för något år sedan blev svårt skadad i en brand.
Efter olyckan låg han på sjukhus i månader. Under lång tid var det tal om att amputera benet. Han fick ha det kvar men är hänvisad till rullstol.
Det som fick mig att skämmas var inte så mycket tanken på den avgrundsdjupa skillnaden mellan att tillfälligt inte kunna springa och att aldrig mer kunna gå.
Det var snarare det imponerande jämnmodet med vilket han ser på sin situation: Nu sitter jag i rullstol. Jaha. Jag kan fortfarande sitta på uteplatsen och njuta i solen. Jag kan äta på kinakrogen. Jag kan åka på 24-timmarskryssning till Åland.
Eftersom jag vet vilka närmast outhärdliga utmaningar han tvingats utstå tidigare i livet, imponeras jag över att han än en gång lyckas resa sig, om inte bokstavligen så i alla fall bildligen. Förmodligen har just motgångarna i hög grad format hans attityd.
I förrgår sprang jag så min första runda på tre månader. Det gick långsamt, det var tungt. Kilometer efter kilometer fick jag kämpa emot impulsen att sluta springa och börja gå.
Men när jag väl klarat varvet runt Riddarfjärden kände jag en närmast obändig glädje: Jag kan gå. Jag kan springa. Jag kan lyfta upp min lille son mot himlen och gosa in mitt huvud mot hans lilla mage tills vi båda kiknar av skratt.
Mattias Wising Bonde
chefredaktör