Hennes kropp är en tidsinställd bomb. Sjukdomen multipel skleros, MS, bryter ner henne gradvis. Men Maria Magnusson vägrar ge upp sitt liv och sin träning.

En krypande och stickande känsla i huden. Maria märker hur känseln på magen försvinner. Musiken pumpar ur högtalarna på intensivjympan på F&S Hornstull i Stockholm. Det är ett helt vanligt jympapass, en helt vanlig dag. Men inte för den då 28-åriga Maria Magnusson. Sjukdomen multipel skleros hade börjat utplåna hennes kropp.
- Jag låg ner i styrkan på intensivjympan och kände hur min mage började domna bort. Jag förstod inte vad som hände.
Maria hade börjat få känselbortfall, ett tecken på förlamning. Ett halvår tidigare hade hon fått diagnosen multipel skleros, MS. Det är en kronisk inflammation som ger skador eller "ärr" på det centrala nervsystemet: hjärnan och ryggmärgen. Sjukdomen ligger som en tickande bomb i kroppen och kan med ett visst intervall slå ut fysiska funktioner eller sinnen som exempelvis känsel och syn. För att minska symtomen och menen av de så kallade skoven ger man bromsmedicin till MS-patienter.

Maria var i förnekelse. Betydelsen av flera akuta sjukvårdsbesök, specialistutlåtanden, ryggmärgsprov och orden "multipel skleros" hade inte sjunkit in. Hon var fast besluten att fortsätta leva som om ingenting hade hänt. Men hennes kropp sa ifrån. Så småningom kröp förlamningen längre ner i kroppen och Maria förlorade känseln i benen.
- Jag blev stel och orörlig och kunde inte böja på benen. Men jag förnekade det, jag tyckte inte att jag hade någon allvarlig sjukdom. Jag fortsatte gå på intensivjympa och danspass på Friskis&Svettis och körde över min hälsa så mycket det bara gick. I efterhand förstår jag inte hur jag kunde träna trots att min kropp sa ifrån. Jag började sacka efter och kände att benen motoriskt inte hängde med. Till slut kunde jag knappt gå.

Hon gick in i en depression, isolerade sig och skar av alla sociala kontakter. Förlamningen höll i sig men Maria sökte inte vård förrän ett halvår senare. Och trots att hon till slut tog sig till en vårdcentral nämnde hon först inte sin MS-diagnos.
–När jag väl kom till neurologen skällde de ut mig efter noter för att jag inte sökt specialisthjälp direkt. Det hade kunnat gå illa för mig.

Det var inte första gången Maria hade tryckt undan sina symtom och pressat sig med livet som insats. Två år tidigare, 2007, hände det som fick Maria att söka vård och som ledde fram till diagnosen. Hon var på jobbet när synen plötsligt grumlades. Maria har nedsatt syn på sitt vänsteröga sedan födseln och nu slogs även synen ut på hennes friska öga.
- Jag såg riktigt dåligt med mitt "friska" öga och jag blev jätterädd eftersom det är högerögat jag förlitar mig på.
Hon ringde sjukvårdsupplysningen som sa till henne att åka direkt till sjukhuset. Väl på Huddinge sjukhus utanför Stockholm konstaterade man att Maria hade en synnervsinflammation, vilket är ett vanligt första tecken på MS. Läkarna gjorde en mängd tester, bland annat på benmärgsvätskan från ryggraden. Inom några dagar hade hon fått diagnosen MS.
- Läkarna ville lägga in mig men jag vägrade. Jag tyckte det
var jobbigt att vara bland män­niskor som var svårt sjuka, jag tänkte "jag är ju inte som dem".
Jag tyckte jag var frisk så jag förnekade det och tog mig hem själv i stadstrafiken. Det var egent­ligen helt livsfarligt eftersom jag i princip inte såg någonting när jag korsade gatorna.
- När jag kom hem blev min sambo helt knäckt över beskedet. Men jag tyckte att läkarna hade fel. Den enda personen jag kände till som hade MS var sångerskan Louise Hoffsten. Jag fick inte så mycket information och min dåvarande läkare gav mig rådet att själv googla på sjukdomen.

Maria behandlades med akut kortison-dropp och synnervsinflammationen gick successivt tillbaka. Nu började insikten om sjukdomen sjunka in. För Maria blev det inte bara en kamp mot sjukdomen, utan även mot rädslan för att släppa kontrollen. Chocken och förnekelsen efter beskedet hade tidigare tagit över allt och hon körde över läkarnas råd, sin hälsa och sina anhörigas oro. Men Maria bestämde sig till slut för att stanna upp och reflektera.
- Jag förstod att mitt liv inte skulle förändras om jag inte själv gjorde något åt det. Redan innan jag blev sjuk körde jag bara på och tyckte att jobbet var viktigare än hälsan. Nu är det tvärtom, ingenting kan tävla mot hälsan.

Maria har så kallad skovvis fortlöpande MS, en förhållandevis mild form av sjukdomen. Maria räknar med att drabbas av cirka två skov om året. Symtomen av skoven går ofta helt eller delvis tillbaka tack vare bromsmedicinen som Maria tar i sprutform varje vecka sedan tre år tillbaka. Men skoven lämnar spår i Marias kropp som känselbortfall, en klämd nerv i höften, balanssvårigheter och svår MS-trötthet.
Fysisk aktivitet är ett annat sätt för Maria att hålla sjukdomen i schack.
- Jag kämpar mot min MS på träningsgolvet. Jag har gått och tränat även när jag har ont och är trött, men jag vet att jag kommer må som en kung efter passet. Det är det som driver mig, och om jag inte tränar på en vecka går humöret ner.
Träningen har blivit ett sätt för Maria att behålla sin fysiska och mentala styrka. Hon har hittat en balans mellan utmaning och uppbyggnad och återhämtning.
- Friskis&Svettis är som rehabilitering för mig. Bara för att man har ont kan man inte sitta hemma, det blir inte bättre av det. Men man behöver ju inte träna ett danspass en dag när man håller på att trilla av stolen. Jag lägger mig på den nivån som passar för dagen. Jag vet många med MS som inte tränar, men jag kommer alltid att träna. Jag är bland det envisaste som går att hitta.

Under 2010 gick Maria i terapi och försökte få tillbaka sin livslust. Samma år lades Marias mamma in för den dödliga lungsjukdomen kol och två månader senare gick hon bort. Maria mötte ytterligare en svår motgång, men hon hade bestämt sig för att göra sitt liv till det bästa möjliga.
¬- Jag fick ta en sak i taget. Jag är en sådan person, jag ger mig inte. Det spelar ingen roll vad jag får för motgångar, det är så jag funkar.
Det är inte svårt att tro henne. Om man har sett henne i ögonen vet man att hon menar allvar. Hennes blick kan uppfattas som livfull och benhård på samma gång. Sedan ett drygt år tillbaka jobbar Maria några timmar om dagen som administratör på Poolia. Hon blickar framåt med både realism och hopp inför framtiden.
- Om jag inte hade fått MS hade jag fortfarande varit en sådan där hysterisk människa som kört över mig själv. Även om det händer tråkiga saker finns det alltid något gott i det. Jag vet att jag kommer att må sämre, det blir svårare för mig att gå. Men jag ger inte upp tanken på att man kan hitta ett botemedel. Jag känner hopp och jag tänker bli starkare än vad jag någonsin har varit.

Text: Nora Mlik
Foto: Mikael Gustavsen