Kristin Aastrup, 38 år, har kämpat med vikten hela livet.
Nu har hon gått ner 50 kilo och leder medeljympa och dans afro i Sundsvall.
-Jympan har hållit mig uppe hela tiden, säger hon.
Gränslös. Så beskriver Kristin Aastrup sig själv.
Gränslösheten präglar många sidor av henne - på gott och ont. Projekten på jobbet som språkvårdare på Bolagsverket går hon in i till 110 procent. Engagemanget i Friskis&Svettis är på blodigt allvar. När hon rökte under en period var det två paket om dagen.
-Lagom är inget för mig. Jag har alltid gjort saker för mycket. Älskar jag någon älskar jag den för mycket, det är så jag är.
Ur den ljusa, pelarförsedda jympasalens högtalare strömmar Warren G:s "Regulate". Kristin tar stora cirkelformade steg i mitten, böjer sig framåt och blickar ut över sin församling, biter sig fast i var och en med blicken. Hon får alla med sig direkt.
Efter jympapasset, på Kafé Tant Anci & Fröken Sara nära esplanaden i centrala Sundsvall, kommer en kvinna fram till Kristin och ursäktar sig.
-Du känner nog inte igen mig. Men jag ville bara säga att jag älskar din jympa, jag går varje vecka.
Kristin tackar och säger när kvinnan gått:
-Det är så härligt när de kommer fram så där. Man blir lycklig! Man borde tänka på att ge komplimanger oftare.
Hon växte upp i Täby utanför Stockholm och beskriver hur hennes familj alltid varit matglad. Hennes mamma var normalviktig, men bantade ofta i perioder och följde dåtidens trender som "ananasdieten".
-Fast hon var aldrig ytlig. Mina föräldrar var hela tiden tydliga med att det var insidan som räknades, säger hon.
Det var andra i omgivningen som fastnade vid Kristins utseende. Kristin var söt som barn, vilket uppmärksammades.
-Det kan man kanske tycka borde ha stärkt mig och varit något positivt. Men det blev för mycket fokus på det yttre.
Kärleken till mat, gränslösheten och utseendefixeringen blev en omöjlig ekvation.
-Som tonåring upptäckte jag att mat funkade som tröst och lugnande för mig. Jag förlorade snabbt känslan för gränserna och märkte att "Jaha. Man kan äta tre paket pecankolaglass på en gång".
Från sjunde klass började vågvisaren vandra uppåt. Sedan dess har Kristin i omgångar gått ner kraftigt i vikt, för att därefter ta igen nedgången, ofta med råge.
-Inför studenten tänkte jag att nu jävlar vill jag vara smal. Så jag gick ner 20 kilo. Jag har alltid varit bra på att ge järnet när jag bestämt mig för något. Men sedan gick jag upp 40 kilo på ett år.
Pojkvänner och kompisar har hela tiden funnits där. Det sociala umgänget har inte påverkats av viktpendlingen, upplever hon. Men omgivningens reaktioner har varit olika.
I sin syster har Kristin dock alltid haft ett starkt stöd.
-Hon har uppmuntrat mig när jag gått ner, och när jag gått upp har hon frågat hur jag mår, inte kommit med pekpinnar.
Kristin har sedan tonåren svängt fram och tillbaka i vikt nästan varje år. Som mest vägde hon 125 kilo till sina 173 centimeter.
Tiden kring millennieskiftet jobbade hon som gymnasielärare i svenska, engelska och retorik på en skola i Stockholm.
-Jag tog på mig för mycket på jobbet. Vissa elever kunde ringa mig på fritiden och säga att de var fulla och undra vad de skulle göra. Och på fritiden umgicks jag i ett kompisgäng som gick ut och åt och drack vin flera gånger i veckan. Lite sömn och sen upp till jobbet igen. Jag kände till slut att jag ville byta liv.
Hon sökte sig bort. Hon kunde lika gärna ha hamnat i London. Men det blev Sundsvall. Innan anställningsintervjun för tjänsten som språkvårdare på Centrala studiestödsnämnden hade hon aldrig varit i den medelpadska huvudorten.
-När jag fick jobbet flyttade jag, utan att känna någon här.
Snart hade hon fått nya vänner, och mannen hon träffat i Stockholm dagen före flytten, flyttade efter.
När Kristin blev gravid ett år senare hade tillvaron stabiliserats.
-Och graviditeten blev lätt! Andra kan tycka att det är så jobbigt att bli stor. Men för mig var det bara som vanligt!
Det sistnämnda är karakteristiskt för Kristins beskrivning av perioderna som överviktig. De är inte bara svarta.
-På flera sätt kan det vara positivt att vara så stor som jag varit. På jobbet ses man på som en person, inte främst en tjej. Man tas mer på allvar. Det är aldrig någon "lilla gumman"-attityd.
När hon lät sig själv vara större ställde hon mindre krav på sig själv. Eftersom hon inte försökte gå ner i vikt så misslyckades hon ju heller inte.
När hon gick ut på krogen som överviktig var det som att vara en del av möblemanget, beskriver hon.
-Även om folk då och då kunde slänga ur sig taskiga kommentarer så är det oftast att man inte finns som tjock. Man tar stor plats men man syns inte, motsägelsefullt nog, och det kan vara jobbigt men ibland rätt skönt.
Kristin återkommer hela tiden till det paradoxala. Att en del av henne vill gömma sig och försvinna in i den välbekanta och trygga fasaden av fetma, samtidigt som en annan del av henne har väldigt bra självförtroende.
-Är jag på fest är det alltid jag som ska hålla tal. Det är jag som pratar mest, skrattar mest, syns mest. Jag är nog lite av en exhibitionist, det är nog en del i varför jag vill leda jympa också, säger hon.
Medan det mesta i livet förändrats är jympan det som funnits med hela tiden. Redan i högstadiet började hon träna på Friskis&Svettis i Täby. Även när hon var som störst tränade hon - då på baspass åtminstone en gång i veckan.
-Det störde mig att det inte fanns bra träningskläder för tjocka. Det borde finnas uppbyggda stödkläder, ungefär som sportbehåar fast för hela kroppen. Jag borde designa en sådan kollektion!
Kristin beskriver hur jympan hela tiden hjälpt henne att behålla hälsan, att aldrig helt släppa kontrollen över kroppen.
Kristin beskriver sitt liv i dag som lyckligt.
-Jag har det bra, tränar mycket, dansar, har ett aktivt liv med många vänner och är med i två kvinnliga nätverk, säger hon.
Efter att ha testat allt från Viktväktarna till pulverdieter, och alltid lyckats gå ner men direkt studsat upp igen, slutade Kristin att banta. Med det följde ett mer normalt förhållningssätt till mat och sedan dottern Beatrice, i dag 7 år, föddes har vikten varit relativt stadig.
Andra ledare i F&S Sundsvall uppmuntrade Kristin att själv bli ledare och förra året utbildade hon sig till medeljympaledare. I våras byggde hon på med dans afro. Om det är ett sätt för henne att tvingas hålla kilona i schack?
-Det är klart det hjälper till. Jag måste ju orka med mitt eget pass. Men anledningen till att jag vill leda jympa är ju att jag älskar det. Jag älskar själva jympan och att få massor av energi av att möta andra människor och känna deras glädje.
-Det kommer ofta unga, mulliga tjejer till mina pass. Jag känner mig väldigt besläktad med dem. Det är så härligt att se dem där, att de väljer att kämpa på, säger Kristin.
Text: Lisa Röstlund
Foto: Peter Hamberg
Kommentera artikeln
,
,
,
,
,