De möttes på sjukhuset efter att båda blivit hjärttransplanterade.
Nu tränar Babis Argati och Michael Fredman tillsammans på gymmet.
Babis Argati går in i badrummet för att ta sin morgondusch. Han står där i bara kalsongerna, sträcker fram handen och vrider på strålen för att vattnet ska bli varmt innan han kliver in.
Plötsligt, utan minsta förvarning, känner han hjärtat börja flimra kraftigt. Han inser att det är en fråga om sekunder, ifall han ska överleva. Han hinner tänka att dörren är låst, försöker ta sig dit men når inte fram. Han faller ihop på toalettstolen, känner hur det börjar skymma, famlar efter larmknappen. Till sist tror han att han får tag i den och trycker. Men han vet inte.
Sedan blir det svart.
Ett varmt mörker.
Ett stort lugn.
Det kunde ha blivit det sista han gjorde. Om det inte vore för att han befann sig på Sahlgrenska sjukhuset. För att han faktiskt, utan att vara medveten om det, lyckades släpa sig fram till toalettdörren, öppna den och kravla ut på golvet utanför. För att en grupp läkare just då gick förbi på väg mot sina morgonronder. För att de kylde ned honom omedelbart. För att de gav honom hjärtmassage i 45 minuter.
- Jag överlevde tack vare att läkarna var där. Hade det hänt någon annanstans hade det varit kört.
För åtta-nio år sedan levde Babis ett vanligt liv. Han jobbade som lagerarbetare på Ericsson i Borås, var gift och hade barn. På fritiden sjöng han och spelade gitarr i ett thrash metalband och tränade på gym för att bygga upp så mycket muskler som möjligt.
Under 2003 kom en krypande känsla av att allt inte stod rätt till. Han blev mer och mer andfådd, samlade på sig vätska i kroppen och fick stora sömnsvårigheter. När han la sig ner kunde han knappt andas.
En första läkare undersökte honom, men hittade inget fel och skickade hem honom med ordinationen att vila.
Men det blev värre och värre. Efter ytterligare läkar- och sjukhusbesök konstaterade man att han hade en allvarlig hjärtsjukdom. Då fick han vätskedrivande medicin. På två timmar gick han ner åtta kilo.
- Jag sov bra den natten, när svullnaden äntligen var borta.
Några dagar senare fick han göra nya undersökningar på hjärtkliniken vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det visade sig att han hade svår hjärtsvikt.
Babis svarade bra på medicineringen och redan efter ett par veckor kunde han börja jobba igen. Men med tiden blev han allt sämre. 2005 fick han en pacemaker med ICD-funktion inopererad. Det innebär att hjärtat automatiskt chockas i gång med stötar vid hjärtflimmer.
I ytterligare två år levde han ett relativt normalt liv, men efter ett ingrepp för att justera pacemakern i september 2007 blev hjärtat irriterat. Plötsligt en morgon, just när han skulle stämpla in på jobbet, började hjärtat flimra. Han föll baklänges. Pacemakerns ICD-funktion satte i gång och chockstartade hjärtat.
Babis fördes i ambulans till Sahlgrenska. Läget verkade ganska stabilt och morgonen därpå gick han in i badrummet för att ta den där duschen som kunde ha blivit så ödesdiger. Den gången var hjärtflimret så allvarligt att pacemakerns ICD-funktion var verkningslös.
Efteråt fick han en hjärtpump, Heartmate, inopererad i bröstkorgen, i avvaktan på en hjärttransplantation. Pumpen pumpar ut blodet i kroppen i ett konstant flöde och bäraren har ingen puls.
Han blev utskriven men besökte sjukhuset varannan dag och bar ständigt runt på en batteriväska. Batterierna till hans Heartmate behövde bytas var fjärde timme.
Babis, som hade varit så vältränad, blev nu utmattad av att gå tio meter. För att klara en kommande transplantation var han tvungen att jobba upp konditionen. Han gjorde snabba framsteg och kunde efter sju veckor sättas upp på väntelistan för transplantation.
- Det gick tack vare att jag var vältränad i grunden och kämpade för att förbättra min kondition, säger han.
Så en dag, när han var inne på Sahlgrenska för de sedvanliga kontrollerna, rusade plötsligt en sjuksköterska från transplantationsavdelningen in. "Vi har fått in ett hjärta. Du måste skynda dig".
En ung person med ett starkt och friskt hjärta, perfekt kompatibelt med Babis kropp, hade omkommit några timmar tidigare.
Babis sövdes ner och transplantationen genomfördes.
När han vaknade upp var han helt euforisk.
- Första veckan kändes öververklig, som att födas på nytt. Plötsligt orkade jag, plötsligt var det inte tungt att andas, säger han.
Bara ett par månader senare skulle han komma att träffa Michael Fredman på sjukhuset. Det visade sig då att de, trots att de på många sätt är olika, bar på erfarenheter som svetsade dem samman.
2007 hade Michael förverkligat en gammal dröm: att åka till Sydney i Australien för att studera grafisk design.
Vistelsen blev inte så drömlik som han hoppats. Gång på gång fick han konstiga infektioner som inte ville ge med sig.
- I början funderade jag inte så mycket på det - nytt land, nya bakterier ...
Efter ett par månader åkte han till Nya Zeeland. Återigen kände han sig förkyld och svullen, och det hade blivit allt tyngre att andas. Men det var nog ingenting som inte lite te och alvedon skulle råda bot på, tänkte han. Det här var förmodligen enda chansen i livet att vandra i Nya Zeelands storslagna natur, inget fick stoppa honom.
Första turen bar upp på ett berg där delar av Sagan om ringen spelades in, Mount Doom i filmen. Michael kände att han knappt kunde andas. Där och då, på Mount Doom, kom insikten över honom att det inte var någon vanlig förkylning.
Men han klarade sig ner från berget, kunde fullfölja resan och återvända till Sydney.
Hans föräldrar och bror med sambo hälsade på över jul och nyår. Just när de skulle åka hem till Sverige blev Michael sämre igen med feber och frossa.
Några dagar senare besökte han en läkare. Hon gav honom en remiss till en hjärtklinik. Där tog de ultraljud och pratade om vilka fina bilder de fick. Men det skulle snart visa sig att det som syntes på bilderna var allt annat än fint.
- Doktorn kom tillbaka, satte sig ner och berättade att mitt hjärtas pumpfunktion var nere på 20 procent, vilket räknas som grav hjärtsvikt. Han sa mycket annat också, men vad minns jag inte, allt började snurra.
Michael satte sig på lokaltåget hem med en påse mediciner. Han var förtvivlad, ville bara hem till Sverige, men var ensam på andra sidan jordklotet.
Michaels bror, som återvänt till Sverige bara några dagar tidigare, satte sig genast på ett plan tillbaka till Sydney.
- Han var ett stort stöd i min ensamhet och förtvivlan.
Michael fick samma diagnos som Babis hade fått: dilaterad kardiomyopati, som karakteriseras av att hjärtats pumpförmåga är försämrad, vilket leder till att kammare och förmak växer. Andfåddhet och ödem, att vätska binds i kroppen, är andra konsekvenser.
Läkarna ville inte skicka hem Michael till Sverige på grund av all vätska i lungorna, men efter tre veckor kände han att han måste hem. Det blev en tuff resa.
- Jag andades ytligt hela flygresan.
Familjen mötte honom på Landvetter. Sedan bar det av direkt till hjärtmottagningen på Sahlgrenska.
Läkaren lyssnade på hans hjärta, konstaterade att det varit ren galenskap att flyga i hans tillstånd och att det var tur att han överlevt.
Michael själv sa inte så mycket. Bara att andas var så tungt att han inte orkade.
Han fick stanna på hjärtsviktsavdelningen i ett par veckor. Under den tiden gjorde läkarna många undersökningar och testade ett antal mediciner, men inget hjälpte nämnvärt. Michael mådde fortsatt dåligt och var helt orkeslös. Snart konstaterade läkarna att transplantation var enda utvägen.
- Det kändes överväldigande. Å ena sida hade jag något sjukt i mig och ville bara bli frisk. Å andra sidan rörde det sig om att operera bort mitt hjärta ...
Bara sex dagar efter att Michael satts upp på väntelistan för transplantation kom beskedet: sjukhuset hade hittat en donator.
Lite senare samma dag fördes Michael till operationssalen.
Sedan blev det mörkt.
Sedan blev det ljust.
Väldigt ljust.
- Jag har en stark minnesbild från när jag vaknade upp. Det var en solig morgon. Mina föräldrar var där. Mina ögon tårades. Jag var så lycklig över att jag hade överlevt, det går inte att beskriva.
Inga komplikationer tillstötte och efter tre veckor skrevs Michael ut. Då hade han hunnit träffa en annan kille som blivit hjärttransplanterad ett par månader tidigare och som var på återbesök: Babis.
Det visade sig att båda var från Borås, att båda sysslade med musik på fritiden, att båda gillade att träna, och att de skulle få hjälp av samma sjukgymnast.
Inte så konstigt att de snabbt blev vänner.
Efter sjukgymnastiken har de fortsatt att träna tillsammans hos Friskis&Svettis i Borås.
De brukar styrketräna eller köra cirkelgym, två-tre gånger i veckan. De tränar alltid hela kroppen. Betoningen ligger på att hålla ett högt tempo, även i styrketräningen.
Deras kondition har blivit bättre och bättre efter transplantationerna. Babis tror att många som genomgått en transplantation inte vågar hålla i gång.
- Men för egen del har jag fått en mycket bättre livskvalitet tack vare träningen, säger han.
Att värma upp inför träning är viktigt för alla men i Babis och Michaels fall finns en extra dimension. Vid en hjärttransplantation måste vissa nerver till hjärnan skäras av. Det medför att signalen till hjärnan när kroppen utsätts för ansträngning fördröjs med upp till en halvminut. Killarna kan springa till hållplatsen för att hinna med bussen utan att bli det minsta andfådda. Förrän de väl står där i bussen. Mot den bakgrunden är det viktigt att inte ta i för hårt innan hjärnan förstått att kroppen utsätts för ansträngningar.
¬- Men det skapar inga problem i vardagen. Man lär sig snabbt att lyssna på kroppens signaler, säger Babis.
Över huvud taget har de svåra erfarenheterna lett till en ökad medvetenhet om hälsan.
- Jag är en annan i dag. Jag är försiktigare med alkohol och med vad jag äter. Förr käkade jag ofta snabbmat och drack alkohol. Och träningen handlade bara om att bygga muskler, nu tränar jag mer allsidigt, säger Babis.
Också Michael värderar livet på ett annat sätt än tidigare
- Jag är bättre på att sätta gränser, att inte göra saker jag inte trivs med. Jag värderar de nära kontakterna med familj och vänner högre än tidigare. Jag umgås med färre kompisar men mer intensivt.
Livet ut måste Babis och Michael ta olika mediciner som stabiliserar hjärtrytmen, är blodförtunnande respektive sänker immunförsvaret för att kroppen inte ska stöta bort det nya hjärtat.
Medicineringen ger en daglig påminnelse om vikten av att ta tillvara på det nya liv de har fått till skänks, menar Michael.
- Det går inte att i ord beskriva hur tacksam jag är mot min donator. Jag känner att jag - gentemot den person som har gett mig ett nytt liv, som har valt att skriva på för donation - har ett ansvar att leva ett gott liv.
Text: Mattias Wising Bonde
Foto: Niklas Maupoix