1. Hitta det roliga i loppet som ligger framför dig. Lyssna på fågelsången, titta på vitsipporna, kolla in medtävlarna.

2. Ät. Även om du inte är hungrig så ta in näring så mycket du kan. Gillar du wienerbröd så belöna dig med ett sådant under maraton. Det är gott, lätt och du blir inte torr i munnen. Dessutom får du energi. Om du ätit ordentligt före loppet så har du redan näring.

3. Var snäll mot din kropp. Det är ingen idé att vara tuff och lida om du saknar övertygelsen. Men om du känner lust och kraft så blir det vara roligt att ta i och verkligen kämpa.

... sina matvanor:

Jag kan kost efter alla dessa år. Jag har lärt mig att smörgåsen har två sidor. Den ena är glykemiskt index. Den andra är upplevelsen när man äter, glädjen, den sociala biten, att ha balans i livet. Min filosofi är att berika livet, inte begränsa det.
När jag var ung var det kruska som gällde. Men jag märkte att det begränsade mig - jag förlorade matlusten. Det kanske är biologiskt bra men det funkade inte om man ser till helheten. Jag väljer i stället fler raffinerade maträtter. Principen är egentligen att ju billigare desto bättre. Till och med kött kan vara ganska billigt, om man väljer rätt sort. Det kallas för "plånboksmodellen".

... sill:

Sill är fantastiskt bra. Tillför salt, proteiner, fett. Ett 24-timmarslopp kräver att jag äter mycket. Men för mycket kolhydrater gör att jag tappar matlusten. Salt sill ger smaken tillbaka plus att det innehåller både bra fett och proteiner. Proteinet talar om för kroppen att "du kan bara köra på. Snart kommer nytt byggmaterial".
Maten kan vara tom på näring men ändå ge ett tillskott. Ta ex ett kokt ägg. Så snart du stoppar det i munnen reagerar hjärnan. Förhoppningen att strax få en massa kolhydrater gör att den får massor av energi. Jag upplever det så tydligt.
Jag har varit med så länge och sett så mycket. Det gäller att inte snöa in på andras råd. Inte på mina heller.

... salt:

Salt gör att du orkar mer. Men jag vill inte rekommendera det till andra. Ändå är skälet till att vi inte använder salt grundat på väldigt tunt material. Det var forskare som 1968 skickade ut israeliska soldater i öknen. En grupp fick salt, den andra inte. De som inte fick salt orkade mer. Försöket följdes aldrig upp och resultatet blev till slut en etablerad sanning. Vi ultradistanslöpare pratar ofta om det. En omgång chips funkar bra. Det är salt och fest. Sedan kan man alltid ifrågasätta potatisen i chips förstås. Vi försöker sprida budskapet om saltet.
Var på ett tolvtimmarslopp i Borlänge i våras. Min fru slog svensk rekord. Jag servade löparna. Åtskilliga av dem fick jag att klara loppet genom att servera dem en saltgrogg.
Saltgroggen består av vanligt koksalt i en plastmugg. Mängden är personlig, men ungefär så att saltet täcker bottnen men man ändå kan se den fortfarande. Sedan vatten. Rör om. Koncentrationen blir inte så stor men verkan desto större.

... laddning på hög nivå:

I vintras besteg jag Sydamerikas högsta berg, Aconcaqua i Argentina. Jag visste att det skulle bli kallt och att vi skulle vistas på hög höjd. Det behövdes ett reservbränsle, fett som kunde värma mig. Åt massor av fet mat och gick upp från 75 till 83 kilo. Kamraterna skrattade och pekade på min mage: Har du skaffat ålderstillägg? Vi gick i 19 dagar i ödemarken. Jag frös aldrig och till slut bar jag en kamrats 30-kilosutrustning på 5 000 meter därför att han inte orkade. När vi kom ner igen hade jag minskat nio kilo i vikt, alltså ett kilo mer än jag hade ökat.

Text & foto: Gösta Elmquist