Trots flera operationer, cellgifter och strålbehandling har Yvonne Wikström, 47, aldrig gett upp träningen.
– Jag har mått ganska bra hela tiden och är
övertygad om att det har att göra med min goda fysik.
Varje dag under hela maj månad har Yvonne Wikström åkt fram och tillbaka till sjukhuset för att strålbehandlas. Intatuerade prickar vid revbenen och mellan brösten visar var strålarna skulle riktas för att träffa exakt på rätt ställe.
Den sammanlagt ett år långa behandlingen mot bröstcancern är över, men läkarna kan inte säga om den har varit effektiv. Först om ett halvår blir det en ny undersökning.
Allting började precis så som för många andra drabbade, med en knöl i bröstet.
– Jag har haft som en liten ärta i vänsterbröstet i många år som jag regelbundet har gått och kollat. Den kom och gick lite, men förra våren försvann den aldrig, berättar Yvonne.
Träningen har alltid varit en viktig del i hennes liv. Hon jobbar på gym, är utbildad friskvårdsterapeut och jympar regelbundet på Friskis&Svettis Stockholm. Det var också på jympagolvet det blev uppenbart att något inte var som det skulle.
– Plötsligt kunde jag inte längre göra vanliga rygglyft. Det ömmade för mycket när bröstet nuddade golvet.
Vid tidigare undersökningar hade knölen varit normal och läkaren tyckte inte att det fanns någon anledning att ta bort den. Men nu bestämde sig Yvonne för att hon ville bli av med den. Mammografin och ultraljudet visade att den hade vuxit och ändrat form sedan förra testet. Läkaren gjorde en punktion med nål för att ta ett vävnadsprov.
– Det gjorde skitont. Jag föder hellre barn, säger Yvonne som vet vad hon pratar om, hon har två tonårsdöttrar.
Tre veckors väntan på provsvaret.
Vid återbesöket fick hon domen: svaret tyder på någon form av cancer och läkaren bestämde att det var dags att operera bort knölen. Yvonne blev förskräckt över beskedet.
– Plötsligt fick jag inte bestämma själv och då blev det allvar. Det var fruktansvärt och overkligt och kändes som om jag gick på myrmark.
Efter operationen var det ytterligare tre veckors väntan på analysen. Skulle tumören vara godartad eller elakartad? Tre veckors väntan är lång tid. Yvonne skingrade tankarna med promenader.
– Det gäller att må gott mentalt, och där hjälper motionen.
Prognosen såg osäker ut, så läkarna ville ta ytterligare en bit i området vid bröstet och även tre lymfkörtlar. Känslan av overklighet bara växte.
– Det var en fasa, säger Yvonne.
Operation nummer två och ytterligare tre veckors väntan. Yvonne längtade efter att jympa, men var sönderskuren i bröstmusklerna, så hon promenerade och löptränade i stället.
Det visade sig dessvärre att cancern hade spridit sig till en lymfkörtel och ny operation väntade. Fler lymfkörtlar avlägsnades och precis som tidigare återstod det att vänta in resultatet under tre veckor.
Den här gången fick Yvonne ett bättre besked. Cancern hade "bara" spridit sig till en av åtta lymfkörtlar, vilket innebar en bra prognos. De tre operationerna var klara första november förra året.
– Då var jag skuren två gånger i bröstet och två gånger under armen. Jag kunde inte ens bädda sängen eller lyfta ett mjölkpaket.
Yvonne, som är van vid att alltid klara sig själv, fick nu be om hjälp för att klara vardagen.
-Mina tonårsdöttrar, 17 och 18 år gamla, min särbo Christer och även min mamma har ställt upp, men jag har också klarat mig ganska bra själv.
Hela hösten var som rena bergochdal-banan med dödsångest, viljan att leva och känslan av orättvisa.
-Det värsta med att dö är att inte finnas här för mina barn. Att de inte får ha någon mamma. Att jag inte ska få se dem växa upp. Att jag inte får vara tillsammans med Christer. Att inte få vara med dem jag älskar. Yvonne berättar att hon aldrig någonsin har gråtit så mycket som då.
– Tårarna bara sprutade. Jag tyckte så synd om mig själv och var samtidigt förbannad. Jag har alltid motionerat, inte ätit kött och inte druckit alkohol. Jag röker inte heller. Det är så grymt orättvist, varför jag?
Men när Yvonne bröt ihop en dag i bilen, sa hennes kloka dotter:
– Om du inte hade levt som du gjort, kanske du hade varit död nu.
Och då stannade hon upp och insåg hur rätt dottern hade. Det var någonstans här som Yvonne skrev ett spontant mejl till Friskispressen och berättade om sin sjukdom.
– Jag tänkte att det fanns fler som jag. Men som kanske lägger ner sin träning eller inte vågar börja? Kan jag inspirera någon att våga träna, så är det kanon! Efter träningen bleknar ångesten och livslusten återkommer. I stället för att tänka att jag kanske inte kommer att finnas där för mina närmaste, känner jag mig tacksam för varje stund jag har tillsammans med dem jag älskar.
Nästa steg i behandlingen var cytostatika, cellgiftsbehandling. Sex behandlingar à två timmar var tredje vecka. Cellgifter kan ge starka biverkningar i kroppen och man tappar håret.
– Efter de första tre behandlingarna mådde jag som vanligt, men var lite medtagen. Men behandling fyra och fem var värre. Jag var "tokbakis" i en vecka, så där när magen vänder sig ut och in och man bara längtar efter pizza och coca-cola, men varken orkar äta eller dricka.
Av sista behandlingen blev Yvonne dödstrött.
– Jag bara låg i tre dygn. Jag kände mig som man gör när man har kört så hårt i gymmet att man har mjölksyra i hela kroppen och knappt kan ta sig till omklädningsrummet.
Men Yvonne tycker ändå att hon har mått ganska bra under hela behandlingstiden.
– Jag är övertygad om att det har att göra med fysiken. Träningen har gjort att jag har klarat av det så bra. Och när man drabbas är det ännu viktigare att motionera för att må bättre, säger hon.
Men det där med att tappa hår var något hon inte kunde förlika sig med.
– Alla andra tappar håret, men det skulle inte jag göra. Jag försökte styra förloppet med tankens kraft, men det gick naturligtvis inte. Håret började rasa fort, det gick på bara fyra dagar.
Förutom att det är chockerande i sig att håret en dag ligger kvar på kudden trots att man satt sig upp i sängen, så gör det också ont rent fysiskt.
– Det värkte i hela hårbotten precis som det kan göra när man har haft en hästsvans uppsatt en hel dag och släpper ut håret, berättar Yvonne.
Det mörka, långa håret blev bara kortare och kortare. Yvonne har en bakgrund som frisör och gjorde först en nödlösning av den nya verkligheten och klippte en kort frisyr av resterna. Men det höll inte länge.
– Det var jobbigt med allt hår som hela tiden föll av. Så tre dagar efter julafton bad jag Christer komma med sin rakapparat till badrummet.
Hon hade tagit beslutet. Håret skulle väck. Det absolut första Yvonne tänkte och också sa till Christer var:
– Hur ska jag kunna träna med peruk? Tänk om den ramlar av!
Hennes man bara skakade på huvudet och undrade om hon inte var klok som tänkte på träningen det första hon gjorde.
– Jag såg framför mig hur någon stackare halkade på min peruk på jympagolvet, säger hon och skrattar lite åt minnet.
Text & foto: Sofie Sarenbrant
Läs hela reportaget i Friskispressen nummer 3 år 2008!
Kommentera artikeln
,
,