Hon vägde in sig till jujutsutävlingen med jacka, skor och fullpackad väska. Ändå kvalade Helena Hugosson in i viktklassen "under 55 kilo".
Här berättar hon om åren då ätstörningar dominerade tillvaron.

Först strök hon godis, chips och kakor. Senare vitt bröd, bananer och apelsiner. Listan över totalförbjuden mat blev längre och längre. Helena Hugosson bokförde allt i en matdagbok. Och från att träning varit kul blev det ett dagligt tvång. Powerwalks och löpturer halv sex på morgonen i snöstorm var nödvändigt för att nå dagens minusresultat på kalorisidan.
-Det började med att jag ville bli av med tonårshullet, de där två tre kilona de flesta vill gå ner. Jag lyckades och fick mycket positiv respons. Då fortsatte jag.

Helena vill berätta sin historia för att hjälpa andra med ätstörningar. Friskispressen träffar Helena på hennes arbetsplats, Friskis&Svettis vid Karolinska Institutet i Stockholm. Där arbetar hon halvtid i receptionen och är gyminstruktör och snart även träningsspecialist. Dessutom jobbar hon som frilansjournalist. Plus att hon satsar stenhårt på höstens jujutsu-VM.
Det har gått drygt nio år sedan hennes ätstörningar startade. Då började allt att cirkulera kring mat och träning. Det ledde till att hon först kraftigt gick ner i vikt och senare tappade kontrollen och stundtals åt allt hon kom över.
När Helena tittar i backspegeln anar hon varför allt började.
-Jag flyttade in hos min pojkvän och anpassade mig mycket efter honom. Dessutom började jag på mitt första jobb. Jag kontrollerade maten och träningen i stället för den stress och vanmakt jag kände.

Helena passerade snart sin normalvikt. Då började hon äta ännu mindre och träna mer. Hon hade återupptagit barndomens jujutsuträning och gjorde snabbt framsteg. Fortfarande var omgivningens reaktioner på viktminskningen enbart positiva och hon sporrades av all bekräftelse.
Ett halvår och nio kilo senare försvann plötsligt menstruationen.
-Jag trodde att jag var gravid. Så var det förstås inte. Det var en varningssignal att det inte stod rätt till. Och eftersom barn definitivt fanns med i min livsplan var det obehagligt.

Helena vägde nu 50 kilo. Trots att hon insåg att hon inte mådde bra fortsatte anorexi¬spiralen nedåt.
Nu var även negativ uppmärksamhet bra. Om någon sa "gud, vad smal du är" tolkade hon det som avundsjuka.
Hon hittade alltid anledningar att inte äta. Ibland skyllde hon på jujutsun - det var tävling snart och hon måste komma i rätt viktklass. "Jag har redan ätit" funkade ibland. Värre var att gå bort på middag.
-Då hade jag tränat som en galning in¬nan för att det skulle vara okej att äta.

Utöver kampsporten gymmade Helena på Friskis& Svettis och sprang mycket.
När det var dags för första jujutsutävlingen reagerade ingen då hon fullt påklädd och med tung väska - med marginal - vägde in sig i lägsta viktklassen. Snarare var det något lite charmigt man skrattade åt.
Men hon fortsatte få signaler om hur illa ställt det var med kroppen. Hon svettades floder på nätterna, sängen var genomblöt på morgonen.
När Helena en dag ställde sig på vågen visade den 48 kilo.
-Jag insåg att jag behövde äta för att kunna prestera. Jag ville ju bli bäst på jujutsu, men så länge alla mottävlande vägde sju kilo mer än jag blev jag runtslängd som en vante.
Därför ser hon jujutsun som en räddning.
-Jag tror inte att jag hade slutat där om jag sprungit, styrketränat eller gått på jympa.

Helena tillät sig, trots stor ångest, att gå upp i vikt - men bara i form av muskler. Hon började äta massor, men fortfarande extremt nyttigt.
Hon kunde äta två kilo potatis, men utan sås för att undvika fett. Det lyckades, hon gick upp några kilon i muskler.
-Jag blev "Lilla-Helena-som-kunde-äta-hur-mycket-som-helst"och tyckte det var kul att vara den som åt mest.
Trots att hon fick äta kände hon än mer stress och ångest. Anorexin hade övergått till ortorexi, en fixering kring nyttig mat och hård träning där viktminskning inte nödvändigtvis är målet. Helena upplevde att hon blev allt mer nedsliten mentalt.
-Nu var jag tvungen att balansera all mat med träning. Jag visste hur mycket kalorier allt innehöll och förde fortfarande matdagbok.

Till slut drabbades hon av en stressfraktur i underbenet och kunde inte träna som vanligt. Ungefär samtidigt flyttade hon och pojkvännen isär. Nu fanns det inte längre någon som såg vad, när och hur mycket Helena åt eller tränade.
Det var då hon började utveckla ett bulimibeteende.
-Jag åt nyttigt i veckorna, men åt kopiösa mängder på helgerna. Efter många års bantning och onormalt ätbeteende hade jag helt tappat mättnads- och hungerkänslorna.
En kväll kunde hon först äta upp alla kakor och allt godis. Därefter gick hon loss på i princip vad som helst hon hittade.
-Efteråt ville jag bli av med allt. Jag försökte kräkas, men kunde inte. Nu förstår jag att det blev min räddning.

Eftersom hon åt mycket samtidigt som benskadan hindrade henne från att konditionsträna gick Helena upp i vikt.
-Snart hade jag kommit över min startvikt. Jag gjorde nya försök att kräkas, men det gick inte. Jag hade fått ett nytt problem att förhålla mig till.
Hon insåg att situationen höll på att urarta. På egen hand tvingades hon att konfrontera sig själv och sina negativa tankar.
-Processen hade kun¬nat gå snabbare om jag fått hjälp direkt. I stället tog det flera år.
Att varken pojkvän, föräldrar eller tränare reagerade på hennes ätstörningar tycker hon inte är så konstigt.
-Jag var fenomenal på att ljuga och manipulera. Dessutom tänker folk på ett benrangel när de hör ordet anorexia, och så såg jag aldrig ut. Ortorexi var en ny benämning som få kände till och bulimi-sidan visade jag inte för någon annan. Men hade någon sagt "Helena, du ser ut att må dåligt" så hade det kunnat väcka något hos mig.

I dag säger Helena att hon är frisk.
-Jag är fortfarande tävlingsinriktad och kan bli manisk om jag fokuserar på något, men i dag kan jag bromsa mina tankar.
Hon är inte heller rädd för att be om hjälp för att nå hela vägen.
-Jag har klarat mig själv hittills, men nu träffar jag en psykolog för att bekräfta att jag är på rätt väg.

För ett år sedan gjorde hon comeback i jujutsun efter ett uppehåll. Nu ligger siktet på VM. Tio till tolv träningspass per vecka är inte ovanligt.
Men hon upplever att träningen är mycket roligare nu.
-Jag studsar upp på mattan och känner - yes! Även om jag är tävlingsmänniska så gör det inte längre så mycket att misslyckas. Jag skiljer på prestation och person i dag.
Elitsatsningen kräver förutom hård träning strikt koll på maten. Men nu handlar det om att ge kroppen vad den faktiskt behöver.
-Den förbjudna matlistan existerar inte längre. Jag vet att jag behöver äta för att kroppen ska hålla. Det ska bli kul att se hur långt jag kan nå den här gången med mina nya insikter och min nya inställning.

Läs hela artikeln i Friskispressens papperstidning.

Text: Madeleine Carlsson
Foto: Linda Forsell

Kommentera artikeln