En lektion thaiboxning på plats
i kickarnas hemland blev en smärtsam
upplevelse för Friskispressens reporter.
Men det fattade inte coachen, eftersom
han inte talade engelska.

Längs med gatorna i thailändska AoNang kryllar det av små krypin som anordnar allt det som turisterna efterfrågar – dykning, klättring, elefantridning, båtresor och andra upplevelser. När jag frågar efter thaiboxning, nickar försäljarna glatt och pekar på en bild av stadion och tiden för nästa match. När jag lyckas förklara att jag själv vill testa, får jag bara oförstående huvudskakningar till svar. Tills jag får in en fullträff hos en kvinna som lyckas boka en tid med en instruktör. Jag ser framför mig hur jag kommer tillbaka från träningen med blåtiror och framtänderna i en plastpåse. Efter en orolig nattsömn blir fotografen och jag upplockade på hotellet och vi gasar mot stadion. En ung kille med vader lika stora som barnens sprängfärdiga armpuffar tar emot oss med ett leende. På hans boxningsshorts står det FINLAND tryckt med stora bokstäver, och jag känner mig nästan som hemma. Han pekar på sig själv och säger Champion.
Sedan är det dags för uppvärmning. I stekande solsken joggar vi i väg. Dammet ryker och den första kilometern känns okej. Men när även den andra kilometern tar oss längre bort från arenan börjar jag bli orolig på riktigt. Försiktigt försöker jag påtala att vi har lite kort om tid och Mr Champion bara ler brett och joggar vidare.
I fel riktning. Jag försöker acceptera det faktum att jag är på en löprunda som kanske inte har något slut.

Skakig och svettig som aldrig förr, ser jag att vi äntligen är på väg tillbaka. Tyst gratulerar jag mig själv till att ha överlevt innan vi ens har
börjat med själva boxningen. Mr Champion, som tydligen heter Pakdee, verkar inte det minsta besvärad över att temperaturen är på
väg mot kokpunkten. Däremot verkar han lite nervös över att han inte talar engelska. Hans
vokabulär inskränker sig till one, two, elbow, kick, och champion. How old are you förstår han inte, utan svarar bara med en kort nickning. Han kan inte heller skriva sitt namn på engelska.
Men han kan boxas. Efter stretchen börjar vi
öva på olika slagtekniker och jag får skäll för min felaktiga fotisättning. Skrattandes härmar Pakdee en gräshoppa, avbryter rörelsen och
skakar sedan irriterat på huvudet. Jag ska glida fram på marken, inte skutta, men glömmer det varje gång.
Pakdee är snabb, alert, kraftfull och tekniskt skicklig när han visar hur jag ska göra. Jag är som han, fast precis tvärtom. I stället får fotografen snabbt rollen som favoritlärling, och de drar på sig handskar och går upp i den fyrkantiga ringen.
–One, two, elbow, kick, ahh! frustar Pakdee och den tjugo centimeter längre fotografen tittar förskräckt på mig:
–Nu sparkade han mig så hårt att jag nästan tappade andan.

Längtan att få kliva upp och gå en rond är som bortblåst. När det är min tur, hjälper Pakdee mig att snöra på de svettiga och välanvända handskarna. Snörningen blir hård, för hård. Barfota och med nedsatt känsel i händerna går jag upp i ringen med en enda tanke i huvudet – att inte imitera en gräshoppa. Försöker mig på en sidekick (eller vad det nu heter), men misslyckas helt och foten bryts av på mitten. I alla fall känns det så. I smyg längtar jag efter min bettskena. Den skulle kunna hålla tänderna på plats temporärt om jag får en spark i ansiktet. Får panik och nickar åt Pakdee att jag måste ta en paus. Trasig i händer och fot, hankar jag ner från ringen och undrar varför
jag inte bara bestämde mig för en sval drink vid poolen, möjligtvis en sväng på en elefantrygg. Bara försöka ta det lite lugnt, det är trots allt
semester. Jag skickar upp fotografen som åtminstone kan ge killen lite mothugg i ren styrka.

Passet skulle kunna pågå i en evighet. Pakdee har inte bråttom. Men min nyfikenhet har lagt
sig, särskilt med tanke på att jag inte hade den talang jag hoppats på. Som en avrundning ber vi att få gå in i den riktiga stadion och köra
en låtsasmatch. Det är inga problem. Ända tills jag börjar klättra upp mot ringen. En till synes livsfarlig man skakar argt på huvudet:
–No women. 
Jag slår mig ner i en av skinnsofforna som är närmast ringen, och ber i stället fotografen gå upp och laja lite.
–Kick his ass, ropar jag hämndlystet och inser för sent att Pakdee plötsligt verkar förstå engelska och tar till sig uppmaningen som var riktad till fotografen.
Jag blundar och håller tummarna för att hans reseförsäkring täcker precis allt. Och lite till. 

Text: Sofie Sarenbrant
Foto: Tommy Sarenbrant

Kommentera artikeln