Ibland får jag frågan om jag blivit en sån där som "tänker på vad jag äter" nu när jag börjat träna. Innan jag svarar på frågan ska jag förklara varför den är så ironisk.
Snabba kolhydrater har varit mitt alltiallo-knark för livets skeden. De har varit min tröst, belöning, lugnande medel och tidsfördriv. Långa perioder har jag haft nästan dagliga dubbeldejter med Karamellkungen och Ronald McDonald. Ändå var jag smal som en pinne, fastän jag inte tränade. Det var först när jag närmade mig 30 som allt jag stoppade i magen började synas utanpå den.
Jag försökte "tänka på vad jag åt", men det betydde att jag blev besatt av det jag inte fick äta. Varje dag blev en kamp för att motstå smågodiset. Ben & Jerry-byttor och pizzor dansade ystert för min inre syn. Jag hörde chipspåsarna ropa till mig på ICA. Och jag svarade alltid på lockropen förr eller senare. Sen kom känslan av misslyckande. Och ny besatthet.
När jag till slut började träna gav jag mig själv tillåtelse att äta precis vad jag ville för ett tag. Jag ville få rutin på träningen, utan att känna att jag måste späka mig på alla fronter samtidigt (det här var innan jag förstått att träning inte alltid är tortyr). Och då hände det magiska. När jag slutade tänka på allt det förbjudna, så blev det inte heller så intressant. Dessutom verkar träningen göra att kroppen själv vet vad den behöver. Och den fattar skillnaden mellan att vara hungrig och att vara sugen.
Så svaret är nej. Jag har slutat "tänka på vad jag äter". Och det är inte bara skönt, det verkar dessutom vara det enda som fungerar. •