Före leveroperationen oroade sig Julia mest för det kommande 38 centimeter långa ärret. Efteråt ändrades fokus - hon vaknade upp och var förlamad från midjan och nedåt.  

Julia Andersson bor tillsammans med sin pojkvän strax utanför Jönköping. Hon pluggar till fritidspedagog och tränar på Friskis&Svettis. Dessutom är hon tränare för ett gäng tjejer i Jönköpings innebandyklubb. På det stora hela ett vanligt liv för en 22-årig tjej.
Men för Julia finns ständigt en oro andra slipper - hon vet aldrig hur mycket benen orkar eller om hon ska bajsa på sig.
Båda är följder av den ryggmärgsskada hon fick i samband med en operation för fem år sedan.
-När det händer har jag en låg dag, sedan går jag vidare. Det gäller att komma ihåg framstegen när det är tufft, säger hon.

Julias historia börjar egentligen redan två år före operationen med ett fall från en stege hemma på tomten. Fallet var omtumlande, men gav inga skador. Hon röntgades för att upptäcka inre blödningar.
-De hittade inga, men av en slump såg de att jag hade en kärlmissbildning på levern. Det är ganska vanligt, men läkarna ville ha fortsatt uppsikt på den.
Var tredje månad under ett och ett halvt år röntgades Julia och allt såg bra ut. Då satte Julias mamma stopp, hon tyckte dottern hade nog med att hantera sin diabetes. Läkarna höll med, de skulle titta en sista gång och såg det bra ut skulle de sluta.

Men det såg inte bra ut alls, kärlmissbildningen hade börjat växa och läkarna misstänkte en tumör.
-Det var svårt att förstå, jag mådde ju bra. Jag tränade hårt och det gick jättebra.
Kort därefter fick den då 17-åriga Julia med familj åka till Stockholm för operation. Julia, som nyligen flyttat hemifrån för att spela i division 2 för Jönköpings innebandyklubb ville bara bli frisk snabbt och fortsätta spela.
-Först när jag kom dit insåg
jag hur stor operation det var. Men jag var mest ledsen för att jag skulle få ett stort ärr på magen. Och att jag inte skulle kunna träna på ett tag.
Operationen, där en fjärdedel av Julias lever togs bort, varade i fem timmar och gick problemfritt. Misstanken stämde, det var en tumör och det skulle undersökas om den var god- eller elakartad.

När Julia vaknade upp kunde hon inte röra på benen. Läkarna trodde att ryggmärgsbedövningen inte hunnit släppa. Men efter ett tag insåg de att något var fel.
-Det var hemskt. Jag var förlamad från midjan och nedåt. Det var otroligt obehagligt att inte ha kontroll över sin kropp.
Hon skickades på röntgen och det konstaterades att Julia fått en ryggmärgsskada i bröstryggen.
-Läkarna vet inte vad som gick fel, ingen i Sverige eller utomlands har sett något liknande tidigare. Inte så många som är så unika som jag alltså ...

Julia var medtagen efter operationen och hade ont i det 38 centimeter långa ärret, men läkarnas fokus låg helt på ryggmärgsskadan. Efter två dygn tändes ett litet hopp.
-Plötsligt kunde jag röra högra stortån. Ingen visste om det skulle bli bättre än så. Jag frågade aldrig om jag skulle kunna gå, men jag minns att jag undrade när jag kunde spela innebandy igen.
Efter en dryg vecka kom lite av rörelseförmågan i högra benet tillbaka, men känseln var fortfarande dålig. Julia kunde ta sig fram några meter med hjälp av ett gåbord.
-Jag lyfte med mig det förlamade benet. Det var frustrerande, jag som var van att träna kunde inte gå några meter utan att bli helt slut. Men enligt läkarna skulle jag inte ha återhämtat mig så bra om jag inte varit så vältränad innan.

Julia flyttades till en avdelning på sjukhuset i Linköping som var specialiserad på ryggmärgsskador. Där gjorde Julia stora framsteg, enligt henne själv därför att teamet anpassade rehabiliteringen utifrån att hon var en tränande person. Hon kunde gå med kryckor och hade rullstol för längre sträckor.
Nu fick hon veta att tumören varit godartad, men av en typ som kan bli elakartad om den får växa tillräckligt länge.
-Jag blev lättad. Med tanke på att det bara var tur att tumören upptäcktes undrar jag om inte någon där uppe någonstans petade ner mig från stegen.

När Julia flyttades vidare till Jönköping vände den hittills positiva spiralen. Medpatienterna där var äldre och många mycket sjuka. Julia tappade fotfästet.
-Jag träffade en kurator först fem veckor efter operationen. De tyckte att jag sett så glad ut att det inte behövdes. Men reaktionen på allting kom ett tag efteråt.
Det resulterade i att Julia skrev ut sig själv och flyttade hem - till sin egen lägenhet, tre trappor utan hiss.
-Att ta mig ut var ett träningspass, ändå var det det bästa jag kunde ha gjort. Men att komma ut i samhället blev en chock. Jag kunde gå själv, men var långsam. Bilister tutade vid övergångsställen när jag inte hann över. Ingen såg att jag var sjuk, de trodde jag var slö.
Något av det tuffaste var att komma tillbaka till skolan.
-Det värsta för skolkompisarna med min sjukdom var att jag inte fått dricka alkohol på flera månader. Jag som var glad över att leva. Det var jobbigt att se kompisarna leva livet. Ett tag fanns jag mest, jag levde inte.

Julia kom till en punkt då läkarna sa att hon inte skulle bli bättre. Hon hade problem att gå, men kände att hon hade mer att ge. Hon hade tidigare kommit i kontakt med en sjukgymnast och de tränade tillsammans i gymmet på Friskis&Svettis.
-Förr tränade jag för att klättra i divisionerna i innebandy. Nu
var jag i gymmet för att klara vardagen. Jag var sjuk ofta och tappade träningsmässigt. Men sjukgymnasten Alexander pushade på och höjde mig. Och jag blev bättre.
Med hjälp av styrketräningen, sjukgymnasten, en kiropraktor och massor av envishet kan Julia nu springa två kilometer och hon har testat att spela innebandy. Hon slipper också nästan helt de ofrivilliga ryckningarna hon tidigare led av. Tarmfunktionen är bättre och "olyckor" händer mer sällan.

Hon orkar och vill också vara mer aktiv. Förutom studierna vid högskolan har hon en fritid fylld av aktiviteter. Tränarrollen tar tid, men ger mycket tillbaka. En bekräftelse var att bli utnämnd till 2010 års ungdomsledare i Jönköpings kommun.
-Jätteroligt! Det är kul att träna andra och nu kan jag ge utan att det är på bekostnad av mig.
Men för att orka behöver Julia noga välja det hon ska göra.
-Blir jag slutkörd tar det flera veckor att komma tillbaka. För någon annan räcker det att sova ut nästa dag.

I somras cyklade hon Tjejvättern, en stor seger.
-Jag behöver utmaningar. Därför har jag anmält mig till Tjejvättern igen.
När hon inte cyklar eller gymmar tränar hon spinning, Core bosu och Ki box. Hon boxar ofta ihop med sin syster eftersom man jobbar i par och det är jobbigt att förklara för en okänd varför hon inte alltid orkar allt.
-När jag tränar, speciellt spinning, är jag som i en annan värld. Det är en fristad från allt. Förut tänkte jag mycket på vad andra tyckte om mig, nu är jag glad bara att få vara där.
Jympa och aerobics får vara, det blir för tufft med benen som ännu inte hänger med i alla svängar. Vänster ben har fortfarande 0,8 kilo mindre muskler och höger ben har dålig känsel. Om det blir bättre kan ingen säga.
-Nu vågar jag i alla fall tro på framtiden och ser till exempel behovet av att skaffa pensionsförsäkring, haha. Det gjorde jag inte förut.

Text: Madeleine Carlsson
Foto: Tomas Magnusson